Förord.

Det var under min uppväxt, sista delen av 1930-talet, samt vidare 40 och 50-talet, som jag kom att präglas av bruksandan och människorna som hade sin utkomst i järnverket. Under 40-talets första hälft var Europa söndrat av krig. Fastän vårt eget land förskonats från direkta krigshandlingar påverkade ändock det allmänna tillståndet livsföringen i vårt samhälle.

I mitten av 50-talet fick jag tillfälle att under en tvåårsperiod arbeta på järnbruket. Första perioden var tillsammans med min far i varmvalsverket. Andra perioden var vid martinverket. I båda fallen hårda, slitsamma kroppsarbeten. De flesta av oss, var sedan generationer barn av bruket.

Lokalpatriotismen blev därför genuin. Växte man upp på bruket, blev man oftast kvar där. Detta under stark påverkan av den äldre inrotade generationen. Den stora världen utanför brukssamhället var svår att erövra. Fastän arbetet var tungt och slitsamt för låg lön, behöll järnhanteringen sina barn på ort och ställe och gjorde dem till trotjänare. En vanlig kommentar från far till son: Rik blir du inte, men du har ditt arbete och din försörjning tryggad.

Fattigbevisen blev dock många. Huvudansvaret för familjens budget var lagd på kvinnorna, som med trängd ekonomi och primitiva hjälpmedel i hemmet skötte hushållsarbetets många sysslor och fostrade barnen. Arbetsbetingelserna för dessa hjältinnnor, borde få sin egen plats i arbetarhistorien.

Mentaliteten på bruket, kunde kanske av utomstående uppfattas som snäv och inåtvänd. Men i den urbota bruksandan förställde man inte det egna jaget. Bland bruksarna fanns också en rikedom av originaliteter, vilka man som rotfast patriot, gärna ville komma ihåg.

I en anspråkslös men ändock småromantisk tillvaro, fick man mitt i den slitsamma vardagen, försöka se de små ljuspunkterna och bli sin egen lyckas smed. I min versformade antologi, får det bli ett epitafium över dessa gårdagens barn av bruket.

Dikter av Jan Forsberg.